Daily Archives: 31.10.2011

Delaktig i Helsingfors

Stadens socialnämnd har fem sektioner, som främst eller enbart behandlar ändringssökande. Själv har jag haft glädjen och äran att i drygt tre års tid sitta som vice ordförande i den svenska sektionen. Fram till det senaste årsskiftet behandlade vår sektion också dagvårdsärenden, t.ex. daghemmens planer för småbarnsfostran, men nu är det enbart ändringssökande som gäller.

Visst känns det egendomligt att den enda verksamheten i sektionen är att sätta sig in i om tjänstemännen har gjort de rätta besluten eller om medborgaren tvärtom har rätt i sin överklagan. Men å andra sidan är det väldigt tillfredsställande att få sätta sig in i olika ärenden, som berör den enskilda stadsbon så starkt att han/hon är beredd att aktivt påverka tjänstemännens beslut. Oftast är det fråga om pengar – nödvändiga pengar.

De vanligaste besluten som medborgare söker ändring i och som kommer till svenska sektionen för behandling gäller transportstöd, även kallat färdtjänst. När jag jobbade som hälsocentralläkare sa en äldre kollega till mig, att ”bara blinda och rullstolsbundna” har rätt till transportstöd enligt handikapplagen. Nå, riktigt så är det inte, men betydande funktionshinder krävs nog. Och inte nog med det: funktionshinder som beror på normalt åldrande räknas inte, utan man måste ha en underliggande sjukdom som begränsar funktionsförmågan. Det är inte bara en eller två gånger som hela svenska sektionen suckat över denna regel. Var drar man gränsen?

Förutom transportstöd bestämmer sektionen även om anstaltsvårdsplatser, utkomststöd och missbrukarvård. När det gäller anstaltsvård förstår man mycket snabbt att linjedragningen i staden är hård – ja, det är den säkert i de flesta andra kommuner också: man får minsann inte vårdplats för en åldring även om han/hon skulle gå med hjälp av rullator, ha en medelsvår minnessjukdom och hjärtfel samt uppleva ångest på grund av ensamhet. Ännu värre ska det vara. Då personalen dessutom byts ut inom hemvården och man inte kan garantera kontinuitet, blir det ju inte bättre. Som sektionsmedlem skulle man så gärna vilja bevilja det som folk ansöker om, men det är ju inte heller rätt att tänja på gränserna bara för dem som själva har energi att överklaga beslut eller som har energiska anhöriga, som agerar i stället för dem.

Utkomststödsbesluten får mig också att tänka tillbaka på min tid som hälsocentralläkare: vi läkare brukade önska oss ett tjänstecheckhäfte, från vilket vi kunde skriva ut pengar till en del patienter som var deprimerade och ångestfyllda primärt på grund av brist på pengar. Inte heller som sektionsmedlem har jag tyvärr detta häfte att förfoga över.

Under de senaste tre åren har andelen ändringsansökningar  skrivna av människor som är födda annanstans än i Finland ökat betydligt. Vi har många invandrare som först bott i Sverige och sedan flyttat hit. De talar och skriver svenska bättre än finska. Ännu för några år sedan föste man lätt över invandrarfamiljer med barn till den finska sidan, där man hade tydligare koncept för integration. Nu är det definitivt meningen att familjer ska kunna integreras också på svenska, men vi behöver bättre möjlighet att undervisa i svenska som andra språk och i invandrarnas hemspråk.

Inrikesministeriet har inlett ett projekt med rubriken Delaktig i Finland, där man satsar resurser på att bygga upp integrationsstigar på svenska. Förutom inrikesministeriet deltar också arbets- och näringsministeriet samt tredje sektorn i projektet. Rent konkret kommer t.ex. webbsidan svenskskola.fi att snart kunna erbjuda information också på andra språk än svenska om både daghem och skolor. Jag ser fram emot att vi svenskspråkiga får möjlighet att bevisa vår omtalade tolerans!

 

Lena Sjöberg-Tuominen