Inspirerad av en organisationsreform

Den enskilda kommuninvånaren skall inte behöva befatta sig med hur de kommunala välfärdstjänsterna produceras – huvudsaken är att resultatet är kvalitativt och kostnaden rimlig. För en kommunalpolitiker är det däremot vardagsmat att fundera på organisationsstrukturer. Det är inte vi politiker som undervisar barnen, som bygger cykelvägar eller vårdar seniorer. Arbetet utförs av stadens anställda – var och en expert på sina egna arbetsuppgifter.

Min uppgift som beslutsfattare är att skapa strukturer, som förbättrar de anställdas förutsättningar att betjäna kommuninvånarna. De politiskt tillsatta förtroendeorganen skall styra verksamheten utgående från helsingforsarnas behov och önskemål.

Därför vill jag lyfta fram något riktigt knastertorrt – en organisationsreform – som ett av de viktigaste politiska beslut jag har varit delaktig i som kommunalpolitiker. Jag tänker på sammanslagningen av förvaltningen för svensk dagvård och skola i Helsingfors.

Beslutet fattades av stadsfullmäktige i somras, den 16.6.2010. Vägen dit har varit lång, krokig och fylld av överraskningar.  Det första fröet såddes år 2003, när utbildningsnämndens svenska sektion på initiativ av Tina Heino (grön) gjorde en skrivelse till stadsstyrelsens dåvarande organisationskommitté. Den första tjänstemannautredningen blev klar i början av år 2008. Efter ännu en utredning behandlades frågan i nämnder våren 2009. Först drygt ett år senare har beslutet nu äntligen fattats, d.v.s. att den nya organisationen skall börja fungera från den 1.1.2011.

Ta’ det lugnt, för att citera Liftarens Guide till Galaxen. Daghemmen kommer att finnas kvar, likaså skolorna. Det handlar om att sammanslå förvaltningen, alltså att tjänstemän byter rum och visitkort. Syftet är att bättre kunna upprätthålla och utveckla servicenätet utgående från en helhetssyn på barnets behov under hela uppväxttiden.

Jag vill inte sticka under stol med att jag faktiskt i flera år var lite tveksam till idén. Jag tyckte att en organisationsreform var ett onödigt grovt verktyg. Med tiden har jag dock reviderat min ståndpunkt. Vi har en väldig styvhet i förvaltningsstrukturerna. De formella gränserna mellan olika verk i Helsingfors utgör fortfarande ett allt för stort hinder för informationsutbyte och samarbete och hänsyn till helheten. Revirtänkandet blir särskilt starkt i ekonomiskt kärva tider som nu.

Organisationsreformer som utgår ifrån kundens – i det här fallet barnets – perspektiv är ibland nödvändiga. I det här fallet följer Helsingfors en nationell trend. Inledningsvis gäller reformen endast de svenska tjänsterna. Avsikten är att processen skall fungera som en pilot, som underlättar en motsvarande reform för den finska sidans del nångång i framtiden.

En viktig utgångspunkt är att uppbyggandet av den nya organisationen på utbildningsverket inte får inverka negativt på det konkreta arbetet ut på fältet. Tvärtom. På redan lite längre sikt skall barnen och föräldrarna kunna se konkreta förbättringar, i form av t.ex. ett bättre servicenät, enhetligare system i kommunikationen mellan hemmet och staden samt bättre verksamhet. Jag är övertygad om att dagvården kan lära något av nybörjarundervisningen i skolan, precis som skolan har något att lära av verksamhetskulturen inom dagvården. Det är en unik chans att skapa något nytt. Nu gäller det att inte låta vardagslunken i de långa korridorernas värld ta kål på inspirationen.

Bernt Nordman

Ordförande för utbildningsnämndens svenska sektion, som från den 1.1.2011 fungerar som politiskt förtroendeorgan för den nya linjen för svensk dagvård och utbildning

Close Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *