Blogg

Könsneutral språkundervisning?

Sommarens partikongressrunda fläckades än en gång av ställningstaganden för och emot två återkommande principfrågor: 1) den obligatoriska undervisningen av svenska i Finland (och finska i Finland, vilket många tycks glömma) samt 2) könsneutral äktenskapslagstiftning.

I år blev det faktiskt så att en av de fyra stora fick se sig överraskad. Samlingspartiets partikongress röstade för att avskaffa ”pakkoruotsi” och istället erbjuda tre valbara språk från årskurs 7. Visserligen med minsta möjliga marginal, och så tog partiledningen genast avstånd från beslutet, men andan är klar, svenskans ställning är turbulent.

Samma partikongress skickade med rungande applåder iväg att krav om könsneutral äktenskapslagstiftning, också det mot förmodan men med partiledningens leende välsignelse över sig.

De Grönas partikongress, där kravet om könsneutralt äktenskap redan var med i alla bottenförslag, röstade å sin sida nästan enhälligt ner ett förslag om att radera det kravet. De tvingades också rösta om ett initiativ om språkundervisning, vilket gick till vidarebehandling inom den språkpolitiska arbetsgruppen vars betänkande ska godkännas av partidelegationen på hösten. Inte heller där blev resultatet ett klart förtroende för obligatorisk undervisning i det andra inhemska språket.

Könsneutralt äktenskap och obligatorisk språkundervisning, vad har de för gemensamt då? Bra mycket, ser det ut som. Det är inte ett sammanträffande att just de uttalat liberalaste av de stora partierna ställer frågan om “pakkoruotsi” på allvar. Det finns en logik i att de som allra mest skulle låta alla gifta sig också flaggar för att språkvalen ska vara så fria som möjligt.

Det är neoliberalismens logik, individualismens, kapitalismens och marknadsekonomins logik. Könsneutralt äktenskap får de sexuella minoriteterna att köpa in sig i samma samhällssystem som ni andra redan lever i. Vita kyrkvigslar med fanfarer och söta små tärnor, Viktoria&Daniela, Viktor&Daniel.  Naturligtvis är det också en jämlikhetsfråga i största grad, men det är också en av de jämlikhetsfrågorna som lämnar all annan diskriminering i sin skugga.

Efter att Finland gått med I EU och i och med globaliseringsprocessen har svenskans marknadsvärde å sin sida sjunkit. Enligt marknadsekonomins lagar så ska då det överflödiga bort och något annat, mer nyttigt, in istället. Dessutom ökar man valfriheten och ger individen möjligheten att gå sina egna vägar. Marlboro kid, man behöver inte svenska i djungeln (eller i den globaliserade världen).

Man kan också fråga om det är just här som SFP har misslyckats. Som ett uttalat liberalt parti, i sitt försök att bli tagen på allvar som ett allmänparti, måste SFP ändå stå som främsta väktare för svenskans ställning i Finland. Så lätt då att få stämpeln som ensaksparti, den svenska falangen av Samlingspartiet.

Problemet med stämpeln som ensaksparti är att om den sak man står för, vare sig det är svenska, konservativa kristliga värden eller xenofobi, är i motvind, tenderar partiets väljarstöd att vara det också. De Gröna, ser det ut som, har lyckats övertyga väljarna om att vi vuxit ifrån att vara ”bara” ett miljöparti. Men att göra det genom att gå med i den neoliberalistiska trenden utan en helhetsbild om vad man håller på med – vare sig det är i språkfrågor, miljöfrågor, jämlikhetsfrågor eller i frågor om queer-folkets väl och ve, är bara inte klokt på lång sikt.

Anna Moring (anna.moring(at)degrona.fi)
är doktorand i genusforskning och grön Helsingforskandidat i riksdagsvalet 2011

Nya svenskspråkiga sidor

De gröna i Helsingfors fick äntligen en svenskspråkig sida. När sidorna förnyades på sommaren 2009 blev svenska sidorna ogjorda och fast det tog länge så nu är vi i full fart igen. Det finns flera tvåspråkiga medlemmar i våra föreningar i Helsingfors men språkfrågan har inte blivit så viktig att det skulle finnas en skild förening för svenskspråkiga. De Gröna i Helsingfors har ca 1000 medlemmar och 15 föreningar. Om du har idéer om två- eller svenskspråkigt program kontakta Kirsi (kirsi.syvari(ät)degrona.fi