Blogg

Olika och ojämlika?

Feminismen är en av grundstenarna i den gröna politiska rörelsen. De gröna i Finland har en mycket stark jämställdhetsagendagrundad på feministisk teori och praktik. Dessutom har vi varit föregångare när det gäller att problematisera en dualistisk genuspolitik och i stället lyfta fram det mänskliga livets mångfald; trans- och intersexuella personer. (mer…)

Delaktig i Helsingfors

Stadens socialnämnd har fem sektioner, som främst eller enbart behandlar ändringssökande. Själv har jag haft glädjen och äran att i drygt tre års tid sitta som vice ordförande i den svenska sektionen. Fram till det senaste årsskiftet behandlade vår sektion också dagvårdsärenden, t.ex. daghemmens planer för småbarnsfostran, men nu är det enbart ändringssökande som gäller.

Visst känns det egendomligt att den enda verksamheten i sektionen är att sätta sig in i om tjänstemännen har gjort de rätta besluten eller om medborgaren tvärtom har rätt i sin överklagan. Men å andra sidan är det väldigt tillfredsställande att få sätta sig in i olika ärenden, som berör den enskilda stadsbon så starkt att han/hon är beredd att aktivt påverka tjänstemännens beslut. Oftast är det fråga om pengar – nödvändiga pengar.

De vanligaste besluten som medborgare söker ändring i och som kommer till svenska sektionen för behandling gäller transportstöd, även kallat färdtjänst. När jag jobbade som hälsocentralläkare sa en äldre kollega till mig, att ”bara blinda och rullstolsbundna” har rätt till transportstöd enligt handikapplagen. Nå, riktigt så är det inte, men betydande funktionshinder krävs nog. Och inte nog med det: funktionshinder som beror på normalt åldrande räknas inte, utan man måste ha en underliggande sjukdom som begränsar funktionsförmågan. Det är inte bara en eller två gånger som hela svenska sektionen suckat över denna regel. Var drar man gränsen?

Förutom transportstöd bestämmer sektionen även om anstaltsvårdsplatser, utkomststöd och missbrukarvård. När det gäller anstaltsvård förstår man mycket snabbt att linjedragningen i staden är hård – ja, det är den säkert i de flesta andra kommuner också: man får minsann inte vårdplats för en åldring även om han/hon skulle gå med hjälp av rullator, ha en medelsvår minnessjukdom och hjärtfel samt uppleva ångest på grund av ensamhet. Ännu värre ska det vara. Då personalen dessutom byts ut inom hemvården och man inte kan garantera kontinuitet, blir det ju inte bättre. Som sektionsmedlem skulle man så gärna vilja bevilja det som folk ansöker om, men det är ju inte heller rätt att tänja på gränserna bara för dem som själva har energi att överklaga beslut eller som har energiska anhöriga, som agerar i stället för dem.

Utkomststödsbesluten får mig också att tänka tillbaka på min tid som hälsocentralläkare: vi läkare brukade önska oss ett tjänstecheckhäfte, från vilket vi kunde skriva ut pengar till en del patienter som var deprimerade och ångestfyllda primärt på grund av brist på pengar. Inte heller som sektionsmedlem har jag tyvärr detta häfte att förfoga över.

Under de senaste tre åren har andelen ändringsansökningar  skrivna av människor som är födda annanstans än i Finland ökat betydligt. Vi har många invandrare som först bott i Sverige och sedan flyttat hit. De talar och skriver svenska bättre än finska. Ännu för några år sedan föste man lätt över invandrarfamiljer med barn till den finska sidan, där man hade tydligare koncept för integration. Nu är det definitivt meningen att familjer ska kunna integreras också på svenska, men vi behöver bättre möjlighet att undervisa i svenska som andra språk och i invandrarnas hemspråk.

Inrikesministeriet har inlett ett projekt med rubriken Delaktig i Finland, där man satsar resurser på att bygga upp integrationsstigar på svenska. Förutom inrikesministeriet deltar också arbets- och näringsministeriet samt tredje sektorn i projektet. Rent konkret kommer t.ex. webbsidan svenskskola.fi att snart kunna erbjuda information också på andra språk än svenska om både daghem och skolor. Jag ser fram emot att vi svenskspråkiga får möjlighet att bevisa vår omtalade tolerans!

 

Lena Sjöberg-Tuominen

 

De Gröna i Helsingfors får en ny verksamhetsledare

Styrelsen för de Gröna i Helsingfors har valt Outi Silfverberg som tf. verksamhetsledare. För tillfället arbetar hon som verksamhetsledare för Nylands Gröna (vikarie för mammaledighet) och har tidigare varit anställd som kurssekreterare för miljö- och utvecklingskonsultföretaget Planpoint. Outi har också erfarenhet som organisationssekreterare för Yhdyskuntasuunnittelun seura och har deltagit aktivt i verksamheten av flera miljöorganisationer.

Verksamhetsledare Maaria Haikarainen har beviljats studieledigt 12.9. – 31.7.2012

 

Miljöstöden bör förnyas

Allt fler köper ekologiskt odlad mat. Det är idag viktigt för många att veta var och hur produkter har odlats eller hur djuren tagits om hand. Debatten om tillsatsämnen i skolmaten hör till samma diskussion: önskan om ren och naturligt odlad mat.

Helsingfors har sin egen matstrategi. Första målet är att införa ekomat i alla daghem i Helsingfors 2011 och stegvis höja andelen. Efterfråga och utbud på inhemska ekoprodukter möter inte varandra – även om allt flere jordbrukare är intresserade av ekologisk produktion och djurhållning.

Ekologisk produktion ökade efter att Finland blev EU-medlem. Nu är 7 % av den totala arealen jordbruksmarken omställd till ekologisk produktion. I Sverige är andelen redan 12,5 %.

De Gröna eftersträvar att 20% av Finlands jordbruk skall vara ekologisk produktion 2020. Varornas ekologiska hållbarhet skall vara ett kriterium då staten, kommuner och övriga offentliga instansers anskaffningar görs. Av de offentliga livsmedelsanskaffningarna bör 25 % vara ekologiskt fram tills 2025 och mervärdesskatten på ekologiskt odlad mat bör sänkas till 9 procent.

Lantbrukare kan få så kallat miljöstöd för att börja med ekologisk odling. Också den övriga jordbruksproduktionen skall få miljöstöd men stödet bör förnyas så att målen uppnås även för mindre ekologiska fotavtryck. Den konkreta nyttan av miljöstöden skall bidra till renare vatten i Östersjön och i alla sjöar. Det behövs effektivare skyddszoner vid tillrinningsområden och minskad odling i känsliga öregioner.

Politiska beslut skall inte vara lätta, men de måste göras.

Eko- och närmat är också regionpolitik. Jag vill att finska landsbygden skall vara bebodd och livskraftig. Endast jordbruks- och livsmedelsproduktion som är ren och av hög kvalitet klarar hård konkurrens på en europeisk eller global marknad.

Statsstödet till livsmedelskampanjer ska ges till ekoproduktion – inte till marknadsstöd till svinkött.

Ekologisk odling gynnar  också den biologiska mångfalden. Mera blommande ogräs ger möjlighet för flere insekter och flere fåglar som lever av insekter.

Sanna Vesikansa
Stadsfullmäktigeledamot, riksdagsvalkandidat

Företagsamhet borde göras lättare

Då de stora åldersklasserna lämnar sina arbeten och går i pension, kommer andelen finländare i arbetsför ålder att sjunka dramatiskt. För att förhindra att kostnaderna av de stora åldersklassernas pensioner och våra gemensamma skulder lämnas över till de yngre generationerna, är det viktigt att få Finlands ekonomi i balans.

I offentligheten har det varit mycket prat om behoven av bättre effektivitet i ekonomin, längre arbetskarriärer och förstärkning av statens skattebas. Mindre har det talats om behoven av nya arbetsplatser på den privata sektorn, och hur de kan uppnås.

Förstå mig inte fel, arbetslivet behöver mera flexibilitet grundad på arbetarens behov, mera arbetsvälstånd och staten behöver bättre beskattning, men företagsamhet borde uppmuntras i högre grad.

Arbetslivet är i mitten av en förändring, och allt fler av oss arbetar som företagare. När de gamla skorstensarbetsplatserna flyttar bort eller förändras, kommer de nya arbetsplatserna födas i små och medelstora företag. Framtidens Nokia är inte en stor firma, utan ett livligt växtsamhälle av många små plantor. Därför måste politiken och beskattningen stöda företagarna.

Kontrollerad risktagning hör till företagsamhet, men risken får inte vara för stor. I synnerhet företagarens sociala trygghet borde förbättras och anställningen av den första arbetaren göras lättare. Också obligationen att börja betala moms borde höjas från det nuvarande 8000 euro för att göra det lättare att starta företag. 80 procent av företagarna har högst medelinkomst, och en fjärdedel tjänar bara 1000 euro per månad. Företagarna bör också betala sina skatter, men vi borde ordna det här på ett sätt som uppmuntrar till att skapa nya arbetsplatser.

Det är inte heller alls betydelselöst om man som företagare råkar vara en man eller en kvinna: företagarens värld är faktiskt delad mellan könen. För kvinnoföretagare är kostnaden av barn beroende på föräldraledigheten mycket högre. Det är viktigt att de här kostnaderna delas mellan alla arbetsgivare för att göra företagarens situation lättare och förbättra de unga kvinnornas situation på arbetsmarknaden.

Utöver att stöda människor att börja med företagande, borde vi också stöda forskning, produktutveckling och tillväxt. En större del av företagsstöden borde användas till att skapa nytt, istället för att stöda saker som inte är ändamålsenliga. Finland är ett ingengörsdrivet land, men innovation och färdiga produkt fordrar också mångsidig kreativitet.

Vi behöver politik som uppmuntrar till kreativitet, arbete och företagande.

Tuuli Kousa
Master of Laws, kommunikationsschef, stadsfullmäktigeledamot

6+6+6 – från hopp till flopp

Arbetsgruppen som skulle komma med förslag till förnyelse av föräldraledigheterna har avslutat sitt arbete lämpligt på den hundrade internationella kvinnodagen 8.3.

Hopp, hopp, hopp fanns det men flopp, flopp, flopp blev det.

Tack vare socialdemokraterna och arbetsmarknadsorganisationerna blev det ingen 6+6+6 -modell. Inte ens en (relativt kostnadsneutral) nyfördelning av de nuvarande föräldraledighetsmånaderna till förmån för papporna. Vad vi fick var en urvattnad kompromiss utan några nya lösningar till någonting.

I fortsättningen kommer vi alltså inte att se en snabbt stigande procent pappadagar för småbarn. Med den nuvarande takten är vi uppe i 10 % (för pappor av alla föräldraledighetsdagar) på 2020-talet, jämställdheten är här på 2200-talet. Hurra.

Nu är det dags för politikerna att ta tyglarna. Om arbetsmarknadsparterna och socialdemokraterna ser ut att vara oböjliga, måste (resten av) de folkvalda bära sitt ansvar och stifta lagen trots de andras motstånd.

Vi måste få arbetsmarknadens och familjelivets strukturer att ändras. Om vi vill hjälpa män att orka i arbetslivet, om vi vill åtgärda löneskillnaderna och underlätta pappornas situation i vårdnadstvister, om vi vill förstärka pappornas delaktighet i vardagen och mammornas delaktighet i arbetslivet så måste vi helt enkelt skapa ett jämställdare system.

Om vi inte vill göra något av det här – ja då är det dags för kvinnorna att sluta klaga på lägre lön och sämre arbetsmarknadssituation, och dags för männen att sluta klaga på att de blir diskriminerade i vårdnadstvister och trötta i arbetslivet. Då får vi helt enkelt bara acceptera konsekvenserna av våra egna beslut, hur töntiga de än kan vara.

Jag vill ha ett 6+6+6 system för föräldraledigheten. Egentligen så skulle jag vilja avskaffa hemvårdsstödet helt och hållet och införa en extra period på 6 månader till 6+6+6 systemet. En extra period som man skulle kunna hålla i delar eller spara tills barnet är i skolåldern. Ett extra 6 månader som man skulle kunna använda då när barnet mest behöver det – om det sen är som 3-åring i trotsåldern, som 6-åring och förskolebarn eller i början av sin skolväg.

Som det nu är så skulle jag till och med nöja mig med ett 4+3+3 -system med de nuvarande månaderna som botten, men nej, inte ens det kunde arbetsgruppen enas om. Synd är det om våra pappor och mammor, och speciellt synd om ungarna.

Anna Moring
är tf. generalsekreterare för de Gröna kvinnorna och skriver sin doktorsavhandling om familjeideal. Hon kandiderar i riksdagsvalet i Helsingfors.

Demokratin behöver bra strukturer

Demokrati – att folket styr sig självt – kan låta enkelt, men är i praktiken något oerhört komplicerat. Det är ett mirakel att demokratin fungerar så bra som den gör. Men visst finns det mycket som ännu kunde förbättras.

Det måste finnas regler för hur beslut skall fattas inom ramen för demokratin. En central princip i kommuner är att beslut fattas utgående från beredning. Tjänstemännen kan styra när ett ärende tas upp och väljer vilka aspekter som ingår i motiveringarna till beslutet. Självklart kan politikerna – de folkvalda – alltid fatta andra beslut än de som tjänstemännen föreslår, men i praktiken tar det nog ganska länge innan politikerna får sin vilja igenom en motvillig tjänstemannakår. Ofta hinner det bli val innan så sker…

Ansvaret för att åtgärda problemen ligger i första hand hos politikerna. Vi måste återta den makt, som väljarna har gett oss. I en jätteorganisation som Helsingfors stad är det lättare sagt än gjort. Nuvarande fullmäktige utformade i början av mandatperioden en strategi, som skulle styra beredning och beslutsfattande i nämnder. Än så länge har strategin inte nämnvärt påverkat utbildningsnämndens arbete och inte har fullmäktige heller rutit till om saken. En central grön politiker konstaterade häromdagen att de verkliga besluten fattas i stadsstyrelsen och nämnderna – inte i fullmäktige (A). Min erfarenhet är att nämnderna i hög grad styrs av tjänstemännens beredning (B). A och B ger resultatet att staden styrs av tjänstemän. Det vore dags att se över strukturerna för att stärka politikernas roll.

På den överkommunala nivån finns också ett demokratiunderskott. Med bara några månader kvar till beslut om huruvida Helsingfors och Vanda skall sammanslås börjar äntligen diskussionen om Metropolområdet komma igång. I de nuvarande strukturerna är det städernas beslutsfattare som utser representanter till regionorganen. Avståndet till medborgarna blir för stort. Beslutsfattarna driver primärt sina hemstäders intressen och glömmer lätt bort invånarna. Frågor som gäller exempelvis markplanering och trafiklösningar borde absolut hanhas av organ som beaktar hela Metropolområdets intressen. Jag och många andra inom Helsingfors Gröna ser en fusion mellan Helsingfors och Vanda som ett naturligt och ändamålsenligt steg i denna riktning. Självklart måste vi även stärka närdemokratin exempelvis så att demokratiskt valda stadsdelsstyrelser får stor makt över närtjänster som dagvård och parker.

Aktiva medborgare är en grundförutsättning för en fungerande demokrati. Demokratifostran är en förutsättning för att framtidens vuxna medborgare klarar av att tillsammans styra samhället. Efter många års diskussioner börjar nu ramarna ta form för hur unga bättre skall kunna påverka beslut som gäller sin egen vardag. Ungdomsnämnden skall i december börja diskutera tjänstemännens modeller för en ”ungdomsstyrelse”. Jag vill lyfta fram några centrala element ur demokratiperspektiv:

Ungdomsstyrelsen skall väljas genom riktiga val, där icke myndiga (t.ex. 13-18 år) i Helsingfors bosatta unga kan ställa upp och utöva rösträtt. Valen kan ordnas genom samarbete mellan skolor och ungdomsgårdar. Val varje år är pedagogiskt och garanterar rotation på förtroendeposterna.

Ungdomarnas egna institutioner måste ha en klart definierad roll i förhållande till stadens beslutande organ. Det centrala är att de ungas representanter alltid har rätt att bli hörda av stadens nämnder och andra beslutande organ. De områden där de ungas egna beslutsfattandeorgan skulle kunna ha en faktisk autonom beslutsrätt är ganska begränsade.

Ungdomsstyrelsens arbete måste – i likhet med stadsfullmäktige – få stöd av det levande medborgarsamhället. Det behövs tematiska arbetsgrupper som fungerar som en kontaktyta till det verkliga livet. I sådana här nätverksmässiga strukturer kan eldsjälar bidra med praktiska insatser och mata ”politikerna” med nya fräscha idéer.

Bernt Nordman

Ordförande för utbildningsnämndens svenska sektion, som från den 1.1.2011 fungerar som politiskt förtroendeorgan för den nya linjen för svensk dagvård och utbildning

Cirkeln sluts

Jag har återvänt till min hemstad Helsingfors efter att ha bott i Österbotten i över tre år. Detta är den längsta period jag har varit borta från staden. Därför känns det extra bra att vara tillbaka i Helsingfors – här har jag min identitet, här känner jag att jag kan vara mig själv och här bor de flesta av mina vänner. Den här gången har jag återvänt för gott.

Redan under 80-talet satt jag på tåget till huvudstaden för att hälsa på min storasyster Bodil.  Hon bodde då på Fjälldalsgatan och det var alltid lika roligt att komma dit från lilla Kronoby. En gång gjorde jag faktiskt dagsverke på min systers jobb på Afri Star-kontoret, en organisation som var föregångare till Rejäl Handel.

Hösten 1994 bosatte jag mig i Bortre Tölö i vår släkts enrummare, sedan min syster året innan åkt för att jobba inom biståndet till Moçambique. Under hela 90-talet studerade jag flitigt zoologi och jag trivdes som fisken i vattnet. Jag hade fester med vännerna, som man brukar under studietiden och jag sög i mig det stora kursutbudet vid Helsingfors universitet. Det var en rolig tid, som studietiden brukar vara.

Under hela 2010-talet har jag stått med ena foten i Helsingfors och andra foten i Österbotten med perioder av jobb inom dagvård och äldreomsorg i Helsingfors, EU- projektjobb och volontärarbete i Österbotten men även perioder av sjukdom och arbetslöshet. Nu sluts cirkeln – jag återvänder till universitetsvärlden efter 10 år, den här gången som anställd och nu är det på den veterinärmedicinska fakulteten. Det känns mycket bra, trots den krokiga vägen har jag kunnat återvända till forskningens värld och tanken är naturligtvis att småningom börja doktorera.  Jag har alltid drömt om att doktorera och nu ser jag möjligheterna för det att förverkligas.

Jag träffade för en tid sedan min gamla professor i zoologi både på bokmässan och i Vik och vi hade goda samtal som vi brukar. Han var en slags mentor för alla sina studenter på Svenska Avdelningen som alltid lyssnade på deras problem och gav dem goda råd. Han sa att han alltid har jobbat inom universitetets och forskningens värld och inte haft möjligheten att pröva på arbetslivets utmaningar i den stora världen. Han uppmanade dock sina studenter att pröva på arbetslivet utanför universitetet med allt vad det innebär. Jag kan bara konstatera att jag har följt min professors råd och skaffat mig en mångsidig inblick i arbetslivets men också arbetssökandets utmaningar. Det har inte alltid varit så lätt, men lär sig även från med och motgångar och kommer fram till en del slutsatser som kan ha nytta av på den framtidens livsbanan.

I flyttlasset tillbaka till Helsingfors följde en nästan 4-årig schäferhona med. Hennes nya urbana liv är verkligen spännande, med asfalt under tassarna och nya hundkompisar varje dag i Författarparken och simturer i Råholmens hundpark. I sinom tid hoppas vi att de övriga familjemedlemmarna flyttar hit från vår gård i Vörå. Gården får bli en motvikt till det urbana livet och en kreativ oas att förverkliga projekt under semestertiden.

Att både ge upp landsbygden för staden eller vice versa fungerar inte för mig Nu har jag äntligen lyckas hitta en sådan lösning där både stads- och landsbygdslivet kan komplettera varandra. Genom ha inblick i båda världarna förstår jag bättre de problem som finns förknippade med båda två. Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag måste vara ärlig, jag trivs bättre att bo i Helsingfors. Här känner jag mig hemma.

Ingela Wikman

Projektforskare och suppleant i De Grönas fullmäktige delegation

Ett, två eller eller flera språk?

Häromdagen deltog jag i ett seminarium på Soc&kom (Svenska social- och kommunalhögskolan). På toaletten fanns ett anslag med texten ”Släng inga pappershanddukar i toalettstolen”, på ytterdörren stod TRYCK. Enbart på svenska. Visst kändes det helt trevligt med svenska överallt, men samtidigt också tankeväckande. Man måste alltså kunna, eller åtminstone förstå, svenska för att känna sig välkommen på Soc&kom. Är det inte just det som vi svenskspråkiga ibland ondgör oss över i den mycket finskspråkiga vardagen i Helsingfors – att vi inte alltid får se ens små välvilliga gester, som antyder att man noterar vår existens?

En kampanj för att lyfta svenskans image bland finskspråkiga planerades i ett visst sammanhang (vilket sammanhang det var är sekundärt). Jag fick se utkastet till seminarieprogram. Jörn Donner, ärkebiskop emeritus John Vikström och Claes Andersson skulle inbjudas som talare. Jaha, tänkte jag: pensionerade män, som innehar eller innehaft en hög position i samhället. Varför inte en helt vanlig svenskspråkig hemmaförälder, klasslärare eller banktjänsteman som berättar om sin vardag på sitt modersmål? Jag tror ju att vi vinner på att visa, att vi är precis som vem som helst.

Den ”taxellska paradoxen” hävdar, att tvåspråkiga lösningar leder (förr eller senare) till finsk enspråkighet. Jo, säkert i många sammanhang. Jag tror till exempel inte att tvåspråkiga daghem och skolor är bra för de svenskspråkiga barnens språkliga utveckling och identitet i finskdominerade områden. Men våra ”svenska rum” kan också kännas mycket uteslutande för den sporadiska finskspråkiga besökaren. När man skapade den finlandssvenska tv-kanalen minskade man sannolikheten för att en slötittande tv-konsument av misstag börjar titta på ett svenskt program. Om vi isolerar oss alltför mycket i egna byggnader, om vi anser oss på något vis märkvärdiga eller om vi odlar attityden ”vi talar vad vi vill, men ni talar vad ni kan” gräver vi nog vår egen grav som en grupp som är jämbördig med majoriteten.

Det finns en aspekt där vi som minoritet skiljer oss från majoriteten vad samhällstrender beträffar: vi ligger åratal efter de finskspråkiga då det gäller att integrera invandrare bland oss. Svenskan erbjuds inte aktivt som ett alternativ då människor flyttar in i landet och ska börja utbilda sig, få in barnen på daghem och i skolor. Ändå vet vi som sitter i socialnämndens svenska sektion, att det finns invandrare (med icke-europeiskt ursprung) som helst skriver sina ansökningar på svenska. Sannolikt har de tidigare bott i Sverige. Tyvärr har erfarenheten visat, att invandrare dock helst väljer finskan – detta till och med i det svenskdominerade Raseborg. De upplever kanske, att de har större rörelsefrihet med tanke på framtiden, om de väljer landets majoritetsspråk. Själv tror jag att vi som finlandssvenskar skulle ha mycket att vinna på att ta in invandrarna bland oss. Det sägs att vi är så väldigt toleranta, men jag undrar om det stämmer när det kommer till kritan. Största delen av oss har inte behövt testa sin vardagstolerans gentemot invandrare. Och för dem som upplever det jobbigt och på alla sätt negativt att vi har mycket invandrare i det här landet kan ju verkligen tycka, att också vi svenskspråkiga borde ta vårt ansvar för dem. Hur ska vi gå vidare i frågan?

På många olika områden har jag sett, hur ett gemensamt hot av något slag förenar grupper, som annars är olika. De inhemska språken, våra nationalspråk, hotas åtminstone på högskolenivå av engelskans dominans. (Jag tänkte faktiskt en stund under min vistelse på Soc&kom, att de ju kunde ha skyltar på svenska och engelska… ) Varför kunde vi inte förena oss FÖR nationalspråken och FÖR bättre kunskaper i genuint god engelska för alla? Som det ser ut nu med alla dessa engelskspråkiga kurser, där finsk- och svenskspråkiga undervisar andra finsk- och svenskspråkiga på engelska på grund av principbeslut att ordna kurser på engelska, talar vi alla snart Bad English med varandra.

Lena Sjöberg-Tuominen

Ordförande för Grifi – Finlands svenska gröna

Inspirerad av en organisationsreform

Den enskilda kommuninvånaren skall inte behöva befatta sig med hur de kommunala välfärdstjänsterna produceras – huvudsaken är att resultatet är kvalitativt och kostnaden rimlig. För en kommunalpolitiker är det däremot vardagsmat att fundera på organisationsstrukturer. Det är inte vi politiker som undervisar barnen, som bygger cykelvägar eller vårdar seniorer. Arbetet utförs av stadens anställda – var och en expert på sina egna arbetsuppgifter.

Min uppgift som beslutsfattare är att skapa strukturer, som förbättrar de anställdas förutsättningar att betjäna kommuninvånarna. De politiskt tillsatta förtroendeorganen skall styra verksamheten utgående från helsingforsarnas behov och önskemål.

Därför vill jag lyfta fram något riktigt knastertorrt – en organisationsreform – som ett av de viktigaste politiska beslut jag har varit delaktig i som kommunalpolitiker. Jag tänker på sammanslagningen av förvaltningen för svensk dagvård och skola i Helsingfors.

Beslutet fattades av stadsfullmäktige i somras, den 16.6.2010. Vägen dit har varit lång, krokig och fylld av överraskningar.  Det första fröet såddes år 2003, när utbildningsnämndens svenska sektion på initiativ av Tina Heino (grön) gjorde en skrivelse till stadsstyrelsens dåvarande organisationskommitté. Den första tjänstemannautredningen blev klar i början av år 2008. Efter ännu en utredning behandlades frågan i nämnder våren 2009. Först drygt ett år senare har beslutet nu äntligen fattats, d.v.s. att den nya organisationen skall börja fungera från den 1.1.2011.

Ta’ det lugnt, för att citera Liftarens Guide till Galaxen. Daghemmen kommer att finnas kvar, likaså skolorna. Det handlar om att sammanslå förvaltningen, alltså att tjänstemän byter rum och visitkort. Syftet är att bättre kunna upprätthålla och utveckla servicenätet utgående från en helhetssyn på barnets behov under hela uppväxttiden.

Jag vill inte sticka under stol med att jag faktiskt i flera år var lite tveksam till idén. Jag tyckte att en organisationsreform var ett onödigt grovt verktyg. Med tiden har jag dock reviderat min ståndpunkt. Vi har en väldig styvhet i förvaltningsstrukturerna. De formella gränserna mellan olika verk i Helsingfors utgör fortfarande ett allt för stort hinder för informationsutbyte och samarbete och hänsyn till helheten. Revirtänkandet blir särskilt starkt i ekonomiskt kärva tider som nu.

Organisationsreformer som utgår ifrån kundens – i det här fallet barnets – perspektiv är ibland nödvändiga. I det här fallet följer Helsingfors en nationell trend. Inledningsvis gäller reformen endast de svenska tjänsterna. Avsikten är att processen skall fungera som en pilot, som underlättar en motsvarande reform för den finska sidans del nångång i framtiden.

En viktig utgångspunkt är att uppbyggandet av den nya organisationen på utbildningsverket inte får inverka negativt på det konkreta arbetet ut på fältet. Tvärtom. På redan lite längre sikt skall barnen och föräldrarna kunna se konkreta förbättringar, i form av t.ex. ett bättre servicenät, enhetligare system i kommunikationen mellan hemmet och staden samt bättre verksamhet. Jag är övertygad om att dagvården kan lära något av nybörjarundervisningen i skolan, precis som skolan har något att lära av verksamhetskulturen inom dagvården. Det är en unik chans att skapa något nytt. Nu gäller det att inte låta vardagslunken i de långa korridorernas värld ta kål på inspirationen.

Bernt Nordman

Ordförande för utbildningsnämndens svenska sektion, som från den 1.1.2011 fungerar som politiskt förtroendeorgan för den nya linjen för svensk dagvård och utbildning